Bengt Gustaf Geijer

BENGT GUSTAF (son till Christoffer d.y.), f. 1682 11/3 på Bohrs bruk i Linde sn, d. 1746 26/10 på Uddeholm, begr. på Norra Råda kyrkogård i egen, murad grav, där sedermera hans hustru och flera avkomlingar jordats och där hans egen gravsten ses ovanpå en ättekulle.
Brukspatron, stiftare av Uddeholms släktbolag, stamfader för alla till släkten hörande nu levande Geijrar, von Geijrar och af Geijerstammar.
Under uppväxtåren vistades han först hos sin svåger, livmedicus doktor Didrik Heitmiiller i Norrköping. Där gick han i skola och enligt Piscators likpredikan "näst salighetslärans inhämtande, uppövades i räknande och skrivande jämte handels- och bruksbokhålleriet med de flera för en ungdom nödiga och anständiga vetenskaper".
Härifrån kom han till Karlstads gymnasium, därifrån han i sällskap med sin äldre broder Johan Geijer styrde färden till Uppsala "där han ej mindre än på det förra stället med sitt kvicka snille och goda böjelse fägnade sina läromästare". Uppgiften i äldre genealogier att han blev student i Uppsala har ej kunnat verifieras, då hans namn ej kunnat påträffas bland de vid universitetet inskrivna. I vart fall blev studietiden helt kortvarig och redan 1698 då blott sextonårig hemkallades han på grund av faderns sjukdom och ägnade sig därefter åt bruksyrket. Sina första lärospån fick han som bruksbokhållare hos sin broder Christoffer på Brunsbergs bruk i Värmland där han vistades från 1698 till 1709, då han blev bruksbokhållare på Bosjö bruk, som denna tid ägdes av brukspatronen Henrik Strokirk. Genom sitt gifte s.a. med dennes dotter Engelborg blev han delägare i bruket, där han några år idkade självständig bruksverksamhet (till 1716) i kompanjonskap med sekreteraren Thomas Baltzar von Rappholt, gift med hans kusin Christina Maria Carlberg.
Ganska snart började han se sig om efter ett större verksamhetsområde. Efter ett par misslyckade försök att förvärva Tutemo och Sångens masugnar och Munkfors bruk fick han 1715 tillfälle att först arrendera och sedermera förvärva Uddeholms bruk och därmed kom hans namn att för all framtid förknippas med Uddeholm. (Uddeholm har förblivit ett av våra största och förnämligaste järnbruk, så som det från början var tänkt och kontinuiteten är i verkligheten i stor utsträckning en frukt av Bengt Gustaf Geijers insats, Eli F. Heckscher.)
Uddeholm ägdes då av en syssling till B. G. Geijer, överstelöjtnanten Johan Georg Carlström, son till den förste grundaren av bruksverksamhet vid Uddeholm Johan Carlström. Med Johan Georg Carlström upprättades 1715 ett kontrakt, varigenom Uddeholms både stångjärnshamrar och Risbergsgård m.m. utarrenderades till Geijer på 18 år. Själva Uddeholms sätesgård behöll Carlström då för egen räkning. B. G. Geijer bosatte sig på Risbergs gård, som visserligen var bebyggd för ståndspersoner, men endast innehöll 4 rum. Innan han flyttade till Uddeholm hade han drabbats av en svår prövning, då hans hustru avlidit i barnsäng. Själv har han antecknat härom. "År 1715 den 5 april tog Gud min endaste Wän till sig, då hon efter en swår Barnsbörd kiärnpade uti 29 dygn, samt med Gudelig Beredelse afsomnade Klockan 4 om mårgonen, den högste Guden fröjde dess Siäl bland sina utwalda i Ewighet".
På våren 1717 trädde han i nytt äktenskap med den då 21-åriga Lovisa Sofia Tranrea, en systerdotter till Johan Georg Carlström. För den riktning Uddeholms historia därefter tog var denna nya förbindelse av väsentlig betydelse. Inte nog med att Geijer längre fram på detta sätt kom i besittning av Stjern och Sjögränd, som J.G. Carlström sålt till hans svärfar och efter dennes död föllo på fru Geijers arvslott, torde med fog kunna påstås. Att endast det släktskapsförhållande, som sålunda uppstod mellan honom och Uddeholms ägare, kunde möjliggöra det köp som snart därefter dem emellan kom till stånd". År 1720 förvärvade nämligen Geijer Uddeholms sätesgård med Risberg och underliggande torp och lägenheter samt Uddeholms Bruk för 75 000 daler silvermynt. På grund av egendomarnas frälsenatur måste Geijer söka tillstånd att besitta dem och dylikt erhöll han genom ett kungligt brev 1724.
Geijer övertog ett i lägervall sjunket bruk, som dock hade rika naturliga hjälpmedel. Vidare vore konjunkturerna gynnsamma för bergshanteringen. Under hans kraftfulla ledning och outtröttliga arbete utvecklades bruket under 30 år till att bli en av landets största bruksegendomar.
"Den värmländska berghanteringen hade under generationen före Geijer på sin framryckning väster ut från Filipstadsbygdens gruvfält nått Klarälvens sydligare tillflöde. Med sina länge orörda skogar, strömfall och malmer förblev Uddeholm, grundat 1668, i ett trekvartssekel eller mer denna expansions översta utpost i den stora flodfåran. Bristande tekniska resurser förhindrade större samlande anläggningar i huvud älven, och Geijers namn är därför, liksom vissa föregångares och efterföljares, knutet till en mångfald smärre malmstreck, hyttor, hammare och manufakturverk kring Uvåns vattensystem i Norra Råda m.fl. socknar.
Man har uträknat att fram och återtransporten av malm, halv- och helfabrikat mellan dessa anläggningar inbördes och den slutliga utfarten för exportgodset krävde tjugofem olika land- och vattenförbindelser. (B. G. Geijers biografi i Svenska män och kvinnor). Som tidigare nämnts fanns vid tillträdet av Uddeholm endast två hamrar samt den förfallna Stjerns masugn. Därutöver ägde Geijer genom sitt första gifte del i Bosjö hytta och hammare.
En av Geijers första åtgärder blev att bygga en ny hytta i stället för Stjerns och den kom till stånd 1725, två mil från Uddeholm vid Bergtrollsälven samt fick namnet Uddeholmshyttan. Detta var dock endast början. Vid Uvån byggde han, en mil från Uddeholm, en ny hammare som han gav namnet Geijersholm. Den blev privilegierad år 1731 men var då redan uppbyggd. "Det låg uppenbarligen ett intensivt arbete bakom Uddeholmsbrukets utveckling. Den hade mött motstånd inte minst hos det centrala och mäktiga ämbetsverket för bergshanteringen, Bergskollegium, som ständigt sattes i gång av Uddeholms konkurrenter om kol, malm och arbetskraft. Det krävdes B. G. Geijers skicklighet och icke minst en rätt stor portion hänsynslöshet för att övervinna motståndet, och i många fall anlade han verk och satte dem t. o. m. i gång innan ännu ämbetsverket hade givit sitt lov därtill eller rent av mot dess förbud" (Heckscher).
Samma år fick han privilegium på en ny hytta vid Deglundsforsen och kallade denna Tranebergshyttan efter hustrun. Kort därpå fick han privilegier på nya bruksanläggningar, vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till den restriktivitet, som eljest visades i enlighet med den allmänna statliga politiken på berghanteringens område. "Det förefaller ej osannolikt, säger Almquist i Uddeholmsverken. I betraktande av de svårigheter, som Bergskollegium till en början lagt Geijer i vägen, jämförda med den tydliga välvilja, som numera kom honom till del, att dennes rastlösa verksamhet och energiska uppträdande verkat nog så imponerande på kollegii ledamöter. Tack vare nya privilegier kunde Geijer anlägga en ny hammare med två härdar vid Geijersholm. Vidare förvärvade Geijer åren 1738 43 Motjärnshyttan som dock redan tidigare varit pantsatt till honom. Kort före sin bortgång fick han också privilegium på två hamrar vid Musjöån, vilka benämndes Gustafsfors. De blev färdiga först efter hans död.
Tillverkningen vid hyttorna och hamrarna drevs kraftigt uppåt under Geijers ledning. Vägar och broar byggdes, bostäder uppfördes, åkrar och ängar röjdes i öde trakter. Det var en omfattande kolonisation i rena obygden som här ägde rum och det ligger inga överord i den inskription som står på en 1761 år gammal uppsatt sten i Motjärnshyttan:

"Et minne dene sten, får efterverden wisa
Af idkesammer Bengt: och flitiger Lowisa,
I skog och ödemark: de bygde hus för folck,
Ty blir nu dene sten: dess välförtjente tolck."

Tidigare har nämnts att när B. G. Geijer började bestod bruket av en masugn och två hamrar i delvis förfallet skick. Vid hans bortgång fanns det tre masugnar: Uddeholmshyttan, Motjärnshyttan och Tranebergshyttan, vartill kom del i Bosjöhyttan. De ursprungliga fyra härdarna för stångjärnstillverkningen hade ökats till tolv och stångjärnsproduktionen hade fördubblats (från 2 000 till 4 000 skeppund årligen). Odlingsmarken vidgades till 400 tunnors utsäde och de underlydandes antal ökade till 2 000.
Men ej endast verksamheten vid hamrar och hyttor hade gått framåt. Äldre gruvfyndigheter i Näsrämsberget hade satts i stånd och nya kommit till i Tabergs och Finnmosse gruvfält. Geijer var tydligt intresserad av tekniska framsteg och hade redan år 1712 på prov anställt sprängningar med krut i stället för de vedödslande "tillmakningarna".
Av stor framtida betydelse blev de omfattande fastighetsförvärv, som fullbordades eller påbörjades under hans tid. Stora skogsarealer, som då hade föga värde, förvärvades, ej i spekulationssyfte, då Geijer knappast kunde ana vilka rikedomar skogsmark skulle bli, utan sannolikt för att erhålla vatten och strandrätter för järnbruksrörelsen.
Genom förskott och lån kom en stor del av allmogen i bygden i sådan skuldsättning till Geijer, att de fick överlåta sina egendomar på Uddeholm. En sådan form av egendomsförvärv förekom överallt på bruken, och vilka tankar man än må ha härom, synes ej som om Geijer skulle ha varit mera hård och hänsynslös än andra dåtida brukspatroner.
Om brukspatronerna många gånger gingo hårt fram mot allmogen hade de i sin tur ofta svårt att klara sig från beroende av de stockholmska och göteborgska handelshus som köpte järnet och till vilka brukspatronerna ofta vore skuldsatta. Även här visade Geijer klokhet och affärsbegåvning. "Icke minst viktigt var", framhåller Heckscher. Att Geijer lyckats frigöra sig från beroendet av en enda förläggare (handelshuset Amya i Göteborg). Hans självständighet hade ökats icke blott genom att han skaffat sig två i stället för en. Utan framförallt genom att själva skulden hade nedbragts till värdet av ungefär ett års smide, och hans änka skulle kort efter hans död bli i stånd att avveckla också den återstående skulden."
Vid Rådasjöns strand uppförde han på den gamla sätesgårdens plats en ny och prydlig huvudbyggnad, som vittnade om ägarens förvärvade välstånd. Den stod kvar tills den nuvarande herrgården uppfördes i början av 1800-talet.
Genom ett märkligt testamente1 av den 22 februari 1746 förordnade Geijer att lant- och bruksegendomarna skulle "i alla tider" sammanhållas och förvaltas av hans ättlingar i andra giftet. På så sätt tillkom den berömda skapelse en föregångare till 1800-talets bolagsväsen som under namn av Uddeholms Bolag kom att bestå i ett och ett kvarts sekel. Skälen till detta förordnande framgår tydligt av testamentet där det sägs. "Så alldenstund den fasta egendomen är av sådan beskaffenhet att den på en ort och nästan som uti en omkrets belägen finnes, och den ena egendomen således haver sammanhang med den andra, så att masugnarna och hammarverken med deras tillhörigheter nödvändigt måste dependera av en gemensam bruksdrift och hushållningar." Förvaltningen skulle efter båda makarnas död övergå till den av sönerna "som skickligast därtill finnes".
Barnen i första giftet vore inte inbegripna i detta testamente, utan hade redan förut (1733) erhållit den andel i Bosjö bruk som Geijer fått med sin första fru samt dessutom vardera en summa av 3 000 daler silvermynt, vilket arv sedermera 1746 förbättrades genom ytterligare gåvobrev till var och en av dem på 6 000 daler silvermynt.
Vi veta inte mycket om Bengt Gustaf Geijers personlighet, de skriftliga vittnesbörden äro sparsamma.
Vilket är det mest intressanta och kanske också viktigaste i B. G. Geijers insats (Heckscher).
I prosten Piscators likpredikan lyser genom de sedvanliga överdrivna lovorden vid en grav en tydlig beundran för mannen och hans livsverk. Han framhåller på flera ställen B. G. Geijers "arbetsamhet och oförtrutna flit i sin kallelse" och säger att hans verk skola vara hans vittnen "då ingen är till, som minnes och känt Patron Geijer på Uddeholm". Men han framhåller också att han i förhållande till sina underlydande visade sig "allvarsam", vilket tyder på en viss kärvhet, ett drag som också kommer fram i Patron Carls dagböcker och i B. G. Geijers skrivelser till myndigheterna. I en inlaga till Bergskollegium rörande anläggningen av Geijersholms hamrar. Skrev han på sitt korthuggna sätt och sade sig "hava förmoderligen någorlunda begrepp, huru den ena hushållningen hos honom skall svara emot den andra" och anhåller att "på en gång få föranstalta om tvenne hamrars inrättning. Eftersom det icke annars lönar uti en ödemark, varest nu genast bör påtänkas att plantera torp- och kolarestugor samt upptaga åker och äng till bruksägarens och bruksfolkets nödtorft". Sitt eget yrke satte han högt i en tid då annars det civila ståndet ej var det bland herremän mest ansedda. En officer berättar Patron Carl, sade åt salig Far: "Jag har tjänt kronan, som en karl." Svarades: "Jag har ej tjänt honom som en stackare, helst kronan skall av mig bekomma flere tusen Daler i Contribution." Vidare framhäller Patron Carl: Salige Bengt Gustaf Geijer sade, att han alltid sökt bevara Crediten och betalte pengar på den tid de blevo lovade och ränta, då den skulle ut. Därav hände att han alltid var trodd". Också beundrar Patron Carl sin far så mycket att han på ett ställe utbrister: Är man en klokare än han var? därom tvivla de vise. Sonen Emanuel framhåller med rätta hans kolonisatoriska insatser med orden, "att han i sin tid gjort de största uppodlingar och inrättningar i ödemarken, som för en mans livstid varit möjlig".
Avslutningsvis anföres följande citat ur professor Heckschers radioföredrag år 1940: Den klass, som bar upp den svenska järnhanteringen i dess sista led, sålunda framställningen av smidbart järn eller stångjämn, till åtta niondelar eller nio tiondelar för export, var brukspatronerna. De vore i allt väsentligt en skapelse av l600-talet och nådde under det följande århundradet samt början av 1800-talet en ganska enastående ställning i svenskt samhällsliv. En av dc främsta kännarna av den svenska järnhanteringens historia, Richard Åkerman, har sagt att "titeln brukspatron fick en klang som nästan ingen privat sådan här i landet, annars någonsin haft". Det utmärkande för brukspatronernas ställning kan, i linje med vad som nyss sades, anses åena sidan ha varit att de inte vore i statens tjänst och å den andra att de i flertalet fall vore borgerliga, oadliga. Brukspatronerna vore helt enkelt den först bildade och socialt inflytelserika ofrälse klassen i Sverige, de vore med tidens terminologi, de främsta bland "ofrälse ståndspersoner". Bland brukspatronerna var Bengt Gustaf Geijer en av de allra främsta, det är svårt att finna någon som i detta hänseende kunde nämnas framför eller ens vid sidan av honom."

Litt.: B. Piscator, likpredikan över Bengt Gustaf Geyer (Karlstad 1761), J. A. Almquist "Uddeholmsverken" (1899), W. Carlgren och 5. Rönnow, biografi i "Svenska män och kvinnor" (1946), Lotten Dahlgren "Patron Carl" (1916), Eli F. Heckscher, radioföredrag 1940, efteråt nedskrivet med några tillägg (släktarkivet, Ransäter).

G. 1:o 1709-05-08 (enl. Piscators likpredikan. Själv uppger B. G. i familjebibeln 8/4) i Filipstad med Engelborg Strokirk, f. 1691 i Filipstad, d. 1715 5/4 på Bosjö, begraven antagligen i Filipstad, dotter till brukspatronen Henrik Evertsson Strokirk och Christina Andersdotter Bratt. Tryckta bröllopsverser finns i Kungl. Bibi. saml.

G. 2:o 1717 2/4 (Piscator uppger i likpredikan över Bengt Gustaf Geijer 22/4, men detta är fel. Bengt Gustaf har själv i en familjebibel angivit 2/4, samma datum anges också i ett tryckt bröllopskväde av Piscator själv i Fryxellska saml. i Karlstads stiftsbibl.) på kaptensbostället öna i Älvdalen med sin syssling Lovisa Sofia Tranaeus, f. 1696 9/1 i Karlskrona, d. 1750 i slutet av juli månad på Uddeholm, begraven i Geijerska graven på N. Råda kyrkogård, dotter till amiralitetsiäkaren Johan Gottschaik Tranaeus och Elsa Carlström.
Enligt bestämmelserna i hennes och hennes makes testamente av 1746 skulle hon efter hans död i sin livstid sitta i orubbat bo. Ledningen av Uddeholmsbruken övertogs också av henne, om hon också vid sin sida hade sonen Christoffer Gustaf och bruksinspektoren Herstedt. Hon ägde också, att döma av allt det som framgick under de få år hon ännu fick verka i livet, de erforderliga ledaregenskaperna, och hon efterlämnade minnet av en verksam och kraftig kvinna och en driftig husmoder. "Jag sörjde", skriver hennes son Emanuel i sin dagbok efter hennes död, "ty jag borde sörja den bästa moders saknad, och vars ogemena huldhet visat det ömmaste modershjerta för mig". - Lovisa Tranaeus och hennes makes porträtt i olja finnas på Uddeholms herrgård.

Barn:

1. Henrik, brukspatron, stamfader för Bosjögmenen, f. 1710, d. 1752, tab.B.

2. Christina Engel, f. 1713 16/5, d. 1781 27/10.

3. Elsa Johanna, f. 1718 24/2, d. 1754 3/4, begraven å Nyeds kyrkogård. I Fryxellska saml. i Karlstads stiftsbibl. finns två tryckta gravskrifter över henne.

4. Johan Gustaf f. 1719, bruspatron stamfader för Ransätersgrenen,
d 1790, tab. R.

5. Christina Charlotta, f 1720 4/11 på Risberg, d. 1770 6/4 därstädes, begraven i rappholtska familjegraven å Nyeds kyrkogård eller å N. Råda kyrkogård.

6. Christoffer Gustaf, f. 1722 26/8, d. 1768 18/11.

7. Bengt Gustaf (d.y.), f. 1724 1/4 på Risberg, d. 1817 23/3 på Ribbingsfors, Amnehärds socken. Begraven i familjegraven å N. Råda kyrkogård.

8. Carl Fredrik (Patron Carl) f. 1726 13/1 på Uddeholm, d. 1813 16/5 på Sjögränd nära Uddeholm, begraven i Geijerska familjegraven på N. Råda kyrkogård.

9. Salomon Gottschalk, f. 1727, brukspatron, stamfader för Krokstadsgrenen, d. 1794, se tab. K.

10. Sophia Lovisa, f. 1729 8/1 på Uddeholm, d. Därstäders 1734 29/1.

11. Emanuel, f. 1730, bergsråd, adl. af Geijerstam, d. 1788, se tab. af G.

12. Johan Eberhard, f. 1733, övermasmästare, stamfader för Linforsgrenen, d. 1796, se tab. L.